Ett personligt inlägg om mig och min hälsa.

Nyårsafton och långbordet står framdukat, maten inhandlad och vännerna på ingång. Plötsligt får jag ett SMS från min mamma. Tänker att hon ska skicka ett Gott Nytt År inför kvällen som ska firas. Istället står det “Jag är på akuten…” Jag kände hela kroppen stannade upp och kände på mig att det var något fel. Ni vet ibland när man bara får en sån obehaglig känsla…? Exakt den känslan hade jag!

Ringde upp henne direkt och det visade sig att min styvfar fått en stroke/hjärnblödning när han var påväg hem i bilen och hittats i diket av en cyklist. Direkt slänger jag mig i bilen och tar mig an situationen och låter mamma som är alldeles grön/vit i ansiktet gå och sätta sig. Hon är i chock och har inte tagit in ett ord av vad läkarna sagt. Där kickar adrenalinet och jag tar mammas telefon som ringer av både familj och närstående. En efter en dyker upp på akuten och hans dotter får se honom ligga nästintill medvetslös med bandage lindat runt huvudet och kan inte prata. Där och då finns inget annat än att försöka stötta och underlätta för alla andra. Jag själv som bryter ihop står upp stark samtidigt som jag känner att min kropp inte klarar av denna chock.

I detta förklarar läkaren hur allvarlig situationen är och mamma tillsammans med hans dotter får på plats ta ställning till om han ska återupplivas eller ej om han går i chocktillstånd, vilket är väldigt sannolikt.

Kroppen kämpade på i 3 dagar sen orkade han inte mer. Han vaknade aldrig upp och middagssteken som mamma lämnat på spisen för att äta den där nyårsafton var kall och endast ett jobbigt minne när hon kom hem till ett tomt hus.

12-slaget var allt utan en skål och min kropp bröt totalt ihop när jag kom hem. Jag kunde inte ställa mig upp. Magen som jag haft problem med en längre tid hade helt enkelt gett upp. Fick inte behålla någon mat, trycket över bröstet var tyngre än någonsin och hjärtklappningarna ekade i hela mig.

En tuffare start på det nya året går inte att beskriva. Samtidigt som lojaliteten och moralen till mitt jobb sa att jag inte skulle må bättre av att ligga hemma och tänka på allt, orkade jag inte ens avboka mina kunder. På något sätt kändes det lättare att gå till jobbet som vanligt och försöka leva på som inget hänt. Vilket stressade mig otroligt inombords. Att inte låta kroppen hantera all denna smärta. Samtidigt som jag inte var först i ledet att få vara ledsen så skulle jag även låtsas vara stark och hjälpa min mamma på det bästa sätt jag kunde.

Det var någonstans där och då som min kropp helt enkelt slutade fungera och allt egentligen är som ett enda stort mörker därefter. Utifrån har nog knappt folk märkt på mig att jag mått dåligt för är det något jag är duktig på är det att bita ihop och köra på. Jag måste vara min egna kropps största fiende. Att mitt psyke är så pass mkt starkare än vad min kropp klarar av.

I allt detta fanns de som stod mig närmast och visade sin omtanke. I telefon fick jag gråta ut, prata ut och alltid frågan “Hur mår du?” samtidigt som jag rekryterade ny personal och alltid höll huvudet högt utåt till våra kunder. Jag klarade inte av att berätta vad som hänt. Då skulle jag bryta ihop och inte klara av mitt jobb. Så jag körde på. Frågade någon så mådde jag “bara bra”.

Tills den dag när jag fick frågan från min goda vän. Då svaret helt plötsligt kom “Jag orkar verkligen inte med att svara på hur jag mår längre, något är inte bra med kroppen men jag vet inte vad det är” Sen sommaren innan hade jag haft problem med kroppen och hamnade på akuten 2 tillfällen på semestern i Halmstad. Hemskickad med ipren och orden “magkatarr”. Pfft! Magkatarr. Jag som egen företagare sen 10 år tillbaka har namnet magkatarr som förnamn. Detta var något annat! Väl hemma från semestern tog jag kontakt med vårdcentralen igen och fick träffa läkare och prover togs. Svaret “Provsvaren ser bra ut och vi ser inget som tyder på vidare undersökning” Där anpassade jag mig till livet och normaliserade hur jag mådde. Men sen efter nyårsafton blev kroppen värre och värre. Jag visste inte vad som var jag längre… Vad är att må bra?

I telefon med min väninna och orden “Jag orkar verkligen inte med att svara på hur jag mår längre” Fick jag tipset om att göra en webbaserad provtagning där de går igenom hela kroppen. Vilket jag gjorde! Samma dag ringde läkare upp mig och berättade att mina sköldkörtelvärden var alldeles för höga och var viktigt att jag tog kontakt med vårdcentralen för att göra en utredning. Jag berättade att jag hade en tid på morgonen efter då jag ringt in och sökt för att något inte stämde med mina ögon. “Perfekt! Jag skickar dig alla värden och mina anteckningar som du kan ta med dig”

Dagen efter har jag aldrig blivit så arg, frustrerad, ledsen och panikslagen på en och samma gång! Där satt jag med värdena och anteckningarna i min hand och förklarade situationen för sjuksköterskan. Som mer eller mindre dumförklarade mig för att jag gjort en privat provtagning. “Bortkastade pengar” hörde jag någonstans och skulle skicka hem mig med väntelista i 4 veckor för att få ta nya prover…

Jag bröt totalt ihop. Nu när jag äntligen fått reda på vad som är fel ska jag behöva vänta 4 veckor till!! För att ta nya prover som jag sitter och håller i min hand!? Min ilska gick inte att hålla tillbaka. “Du har varken tagit puls, blodtryck eller EKG på mig, vad baserar du på att skicka hem mig som inte är tillräckligt akut?” Utbrast jag. “Ditt allmäntillstånd” Var svaret jag fick. Att kunna bita ihop smärta fick sin negativa sida att visa sig. Precis som  när jag stod utanför BB i kappa och finskor med värkar varje minut och sköterskorna undrade vad jag gjorde där. Förstföderska och 1 vecka innan BF. 3 h senare kom Julia utan att jag knappt hann få lustgas. Men det är en helt annan historia.

Mitt allmäntillstånd hade alltså varit bättre att lägga mig ner och gråta, skrika och bryta ihop. För det var vad jag gjorde… inombords. Trots att hon därefter tog min vilopuls som visade 13o skickade hon ändå hem mig och hänvisade till akuten om inte strålningen i vänster arm och trycket över bröstet försvann.

Försvann? Det hade ju varit där det senaste året…

En lång tragisk historia slutade på akuten en vecka senare där de tog EKG och konstaterade samma sak som jag med mig i handen hade haft hela tiden. Detta var den 10:e mars och jag kunde äntligen påbörja min resa till att bli frisk. “Graves Sjukdom, Gift Struma, Hypertyreos” – kärt barn har många namn…? Var min diagnos.

Hur jag hanterat denna sjukdom och än idag gör är tufft. Jag bryter ihop många gånger och tar mig upp igen. Gråter i min ensamhet, med min familj och ibland kommer lilleskutt tårarna när jag inte orkar med längre. Men inte hjälper det. På utsidan ser ingen det kaos som lever inom mig. Ett krig mellan mig och min egna kropp. Mediciner som påverkar mig från att fortsätta leva det liv vi oss själva såg framför oss. En ofrivillig barnlöshet och tankar om att inte kunna ge Julia ett syskon äter upp mig. Vilket jag är duktig på; att vara elak mot mig själv. För det finns hopp om syskon, inte som vi önskat det bara. Medicineringen skall pågå minst 12-18 månader eller så finns alternativ om att operera bort sköldskörteln. Hur jag ska veta vilket alternativ som är det bästa för mig/oss vet ingen och jag försöker läsa om andras erfarenheter och lära mig mer om min sjukdom varje dag.

I veckan var jag hos läkare och fick ändring på medicinen för 4:e gången. Jag hoppas varje gång att jag ska må bättre och jag tror vi börjar närma oss något som känns ok? Men vet egentligen inte riktigt vad som är ok längre. Om 30 dagar ska jag träffa kirurg och höra om komplikationer och informeras om operation.
Varför hade jag ingen aning om att denna sjukdom ens existerade innan? Hur kunde jag blivit uppmärksam på detta tidigare? Var det nyårsaftonen som bröt ner mig eller hade det redan hänt innan? Finns så många frågor jag aldrig kommer få svar på och istället för att gå runt och försöka analysera detta ska jag försöka lägga fokus på framtiden. För detta år hittills har varit allt annat än bra och jag har mer eller mindre bara försökt hålla huvudet över vattenytan. Samtidigt som jag driver 1 företag på heltid och hade precis registrerat ett nytt bara några dagar innan allt hände på nyårsafton. Mycket jobb har blivit lidande och den karismatiska, kreativa, sprudlande företagaren har gått lite i idé sen dess.

Men med bättre och bättre värden hoppas jag hitta tillbaka till henne den andra delen av detta år och hoppas få ett bättre avslut på året än det började. Finns säkert många goda nyheter hittills också. Bara jag som inte riktigt varit mottaglig för att ta till mig det.

Tillbaka på jobbet imorgon efter semestern  och jag ska öppna salongen i en helt ny skepnad hoppas jag. En kropp jag länge sen lärde känna. Hoppas vi ses!

Kramar Från Sandra!